Jag är en svensk klassiker punkt
Nu är det några veckor sen jag sprang i mål på Lidingö. Vid kyrkviken, på väg till start, hejade jag på Peter och killarna i akele som faktiskt låg riktigt bra med! Trodde aldrig jag skulle komma fram i toakön men med 7 minuter tillgodo var jag färdig med alla förberedelser inför start. Förstta 12 kilometrarna sprang jag med ett leende, så jäkla kul. Sneglade på klockan, inte för fort och inte för långsamt, var övertygad om att väggen skulle komma. helt plötsligt kom skylten 10 km, bara en mil kvar och klockan hade inte slagit två timmar än. ojojoj det här kunde ju bli bra tänkte jag. Mitt hemliga mål inför sommaren var att slå Esbjörns tid men efter 3 veckor med sjukdom så trodde jag inte på det, trots att han väggade, nu fanns det dock en chans! 6 kilometer kvar och benen började bli slitna. jag hade med lite eget godis och tur var kanske det för de där saltgurkorna får mig alltid att vilja kräkas! Dock var det inga torra tråkiga vetebullar utan goda kanelgifflar de bjussade på. halleluja
Efter Grönstabacken kom jag ifatt Anders, han som gjort en svensk klassiker minst 36 gånger. Han har nu obotlig cancer och puttades runt av ett helt crew. starkt jobbat! Hade ju redan i förväg bestämt mig för att gå i de värsta backarna och bra var nog det. Sprang förbi en löpare med kameraman så vem vet kanske hamna jag i tv-rutan så småningom... 4 kilometer innan mål fick jag ont i foten men klart man får lite ont, bara tugga på.
klockan stod på 15.37 när jag sprang in under målskynket vilket gav mig en tid på 2.57, fantastiskt! slog brorsans tid med hästlängder vilket var det enda som där och då kändes helt bra.
Sjukvårdspersonal mötte upp mig men inte för att jag mådde dåligt utan för att Patrik och hans gäng i sjukvårdstältet hade lite att göra.
Frågan är hur de som byggde duschen tänkte, för att komma upp till duscharna fick man bestiga ett hinder på 50 cm, nästan omöjligt efter att man satt sig ner och vilat en stund. Efter duschen hängde jag i det uppvärmda sjukvårdstältet en stund innan Patrik kunde packa ihop och vi rullade över bron och hem.
Jag var klar med klassikern och det kändes skönt även om foten gjorde ont.
Är idag helt återställd och tränar på trots att jag inte har något stort att träna för. Sprang 25manna i helgen och tyckte att min bana, tävlingens näst längsta, var fjantigt kort.
I helgen blir det hallikko i Finland. sen vet jag inte. tjejvättern med mamma är inplanerat och ett långlopp(skidor) i norge men annars så är planerna lösa.
Vi får väl se vad livet har att erbjuda!
