trött

Det här är Christer. han är i Afrika nånstans och har gjort en erik. dvs, bränt nacken och måste ha en scarf... Och det här är en figur som christer blev vän med under en måltid...
Mannen i den vita hatten (sexton år senare) -Kent. så bra..

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till

Jag kan få dig när du vill

En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång

Och du & jag håller andan och håller händer i språnget

Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar

De var dina att ge vemsomhelst

Äntligen

De är de dyrbaraste smycken du har

Så be aldrig om ursäkt igen

Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag

Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad

Jag minns allt, som naglarna mot glas

Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt

Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns

Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar

De var våra att ge vemsomhelst

Äntligen

De är de dyrbaraste smycken vi har

Så be aldrig om ursäkt igen

Äntligen sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände

Som gick på gator jag aldrig såg

Och tänkte tankar jag aldrig tänkte

Under ett tunt och flygigt hår

Och alla känslor slog och sprängde

Hela vardagen full med hål

I en tid då inget hände

I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små

Ja, vi var alla en gång små

Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus

Jag kastar pil i min kuvös

Och så odlar jag min rädsla

Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker

Där växer avund klar och grön

Jag är livrädd för att leva

Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö

Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

vi ska alla en gång dö

vi ska alla en gång dö

Jag tror att jag får jobbet..